Betraktelse: Döden och livet
David ber i Psalm 39:5 "Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut, och att det finns en gräns för mina dagars mått, så att jag inser hur förgänglig jag är."
I helgens text från evangelierna kommer Jesus och lärjungarna tillbaka till västra sidan av Genesarets sjö efter en ganska uppseendeväckande händelse där 2000 svin rusat ut i sjön. Många samlas kring Jesus och en av synagogaförståndara som hette Jairus kom till Jesus eftersom hans tolvåriga dotter låg för döden. Jesus går med honom, och längs med vägen rör en kvinna vid hans manteltofs. Hon blir helad.
Läser vi evangeliernas skildringar förstår vi att det tar lite tid. Man kommer med besked till Jairus att hennes dotter dött. Jesus säger då: Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara)!" Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus (Mark 5:23) och går till hans hus.
Besöker man utgrävningarna i Kapernaum idag ser man att staden inte var så stor, arkeologer uppskattar att det var omkring 1500 invånare på Jesus tid. Det kan inte tagit mer någon minut för Jesus att gå den sista biten till Jairus hus där han möts av högljutt klagande, se vers 38.
De som grät och klagade var troligtvis anställda gråterskor. Rabbi Juda, som levde ett århundrade efter Jesus, skriver att även den fattigaste i Israel bör anlita minst två flöjtspelare och en gråterska. Uttalandet gällde en makes ansvar vid hans hustrus begravning, men vi kan anta att liknande sed fanns när barn dog. I Matteus beskrivning nämns uttryckligen flöjtspelare, se Matt 9:6. Som synagogföreståndare var Jairus en känd och högt aktad person i samhället. Eftersom det var känt att dottern låg för döden, Mark 5:23, och begravningen skulle ske snabbt före solnedgången, är det troligt att gråterskorna och flöjtspelarna redan fanns på plats och var beredda att börja sin klagan direkt när flickan dog.
Man förstår att sorgen dessa anställda hade var inte så hjärtlig, de började de hånskratta och driva med Jesus. Jesus tar bara med sig Petrus, Jakob, Johannes, Jairus och hans fru till dödsbädden. Markus evangelium innehåller mycket av Petrus vittnesbörd, så det är troligtvis han som beskrev vad som skedde i detta rum. Jesus tog tag i flickans hand och sade på arameiska (det språk som Jesus och lärjungarna talade): "Talitha koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, res dig upp!
Det finns liv i Jesu ord. När Paulus skriver Filipperbrevet är han fängslad. Uttalandet att han vill förhärliga Jesus ”vare sig jag lever eller dör”, var bokstavligt menat (Fil 1:20). Döden var ett verkligt hot i hans situation, se vers 13. Paulus skriver hur han dras åt båda hållen. Hans längtan är att bryta upp (plocka ner tältet för att resa vidare) och vara hos Jesus, vilket är långt mycket bättre, men att han är kvar i livet är nödvändigt för det uppdrag han har.
Döden är det enda vi med säkerhet vet att vi kommer att möta en dag. Vi har inte löfte om ens ett andetag till, men när vi lägger vårt liv i Jesu hand kan vi vara trygga redan här i jordelivet och evigheten.
"Jesus har brutit dödens makt och genom tron på honom får vi evigt liv. Detta är det glada budskapet." (2 Tim 1:10 NLB).
Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter
