Betraktelse: Den kämpande tron
En tro som aldrig varit kämpande blir en ytlig tro, den går inte på djupet och får inga rötter.
I dagens text från Luk 7 blir Jesus bjuden på en middag hos en farisé som hette Simon. Man låg till bords med huvudet närmast det låga U-formade bordet. I inledningen presenterar Lukas ännu en person, en kvinna som var känd i staden för sin livsstil. Det är troligt att de befinner sig i Kapernaum eller någon närbelägen stad i Galileen och att hon var prostituerad.
Verben i vers 38 ger en detaljerad beskrivning av varje rörelse som kvinnan gör. Hon stod bakom Jesus vid hans fötter och grät. Hennes tårar var som regndroppar som vätte hans fötter och hon torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter gång på gång och började sedan smörja dem med balsam. Att hon deltar på middagen är inte så förvånande. När en lärare var inbjuden att äta var åhörare välkomna att stå utmed väggarna och lyssna, men sättet hon närmar sig Jesus var ovanligt, särskilt med tanke på hennes rykte.
Värden Simon börjar ifrågasätta Jesu omdöme och Jesus svarar honom med en liknelse.
Liknelsen gör det klart att alla har syndat och står i skuld till Gud, se Rom 3:22. En denar var en arbetares dagslön. Den ene var skyldig tjugo månadslöner (500 denarer), den andre två månadslöner (50 denarer). De två skulderna representerar inte syndens storlek, utan medvetenhet om sin synd. I alla närvarandes begreppsvärld ansågs Simon tio gånger bättre än kvinnan, och man identifierade kvinnan med den personen i liknelsen som var skyldig mest. Men liknelsen säger inte att Simon var mindre brottslig inför Gud. Kvinnan visste att hon hade syndat mot Gud, medan Simon var ovetande om sitt bedrövliga tillstånd.
Jesus säger i vers 50: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid!" Det är inte på grund av att hon tjänat Jesus och tvättat hans fötter och smort dem som hennes synder blir förlåtna, det är på grund av hennes tro på Jesus. Hon visar stor kärlek i tacksamhet för att han har förlåtit alla hennes synder.
Det som Jesus prövar och uppenbarar är Simons och kvinnans dolda motiv.
I texten från 1 Kung 19:1-8 prövas Elia. Han har just varit med om det han längtat och bett om. Efter triumfen över baalsprofeterna ropade folket: "Det är Herren som är Gud", se 18:39. Det ser ut som om Ahab äntligen ska ta itu med Isebel. Elia följde med Ahab till staden Jisreel och väntar vid porten medan Ahab berättar för Isebel vad som hänt. Hon blir rasande och hotar att döda Elia inom ett dygn. Isebel är en mästare på att manipulera människor. Eftersom folket har sett Guds kraft kan hon inte öppet döda Elia, så hon sänder budet i hemlighet i ett försök att kontrollera och skrämma profeten till tystnad.
I vers 3 läser vi Elias reaktion ”Elia blev rädd och flydde för sitt liv.” I hebreiskan står det ordagrant ”Elia såg, stod upp, och sprang för sitt liv”. De tre verben indikerar en snabb handling utan eftertanke. Det Elia såg var meddelandet, men också hur hans förhoppning om att landets ledarskap skulle omvända sig inte går i uppfyllelse. Han flyr till Beer Sheva i Juda (den sydligaste staden i Juda, 15 mil från Jisreel) och önskar sig döden. Två gånger får en ängel uppmana honom att sätt sig upp och äta.
Jesus sade i Matt 24:6 att ni ska höra om krig, och rykten om krig – se till att ni inte blir skrämda, för detta måste ske, men det är inte slutet. När Lukas i sina efterforskningar skriver han ner från samma tal skriver även om loimos, det grekiska ordet för farsoter, pester eller med ett numera känt ord pandemier. Ordet för ”inte bli skrämda” är ovanliga throeo som används för att bli överraskad och skrämd för något man inte var beredd på.
Ibland frågar sig människor varför ondskan verkar vara så stark i världen. Ett svar är att djävulen raserar och river ner, medan Gud bygger upp. Ett barn kan sitta timmar och bygga ett torn med klossar, och någon kan rasera det på en sekund. Vad är lättast, att riva något eller att bygga upp? Det räckte med ett negativt ord för att Elia skulle bli missmodig. Ängeln var tvungen att göra två besök för att uppmuntra profeten.
Det är skillnad mellan prövning och frestelse. Gud prövar tron för att göra den starkare, medan djävulen frestar för att leda bort från Gud. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (1 Kor 10:13)
Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter
