Betraktelse: Martyrerna
Det svenska ordet "martyr" kommer av det grekiska ordet "martys" som betyder "vittne". Det användes i rättsliga sammanhang för någon som vittnade om vad man sett och hört. Med tiden kom det att få betydelsen "blodsvittne" och blev benämningen på den som dog på grund av sin tro, dvs "dog martyrdöden".
Bibeln talar om tre dop: dopet i vatten, dopet i den helige Ande och lidandets dop. När en kristen står upp för tron även om det är med livet som insats - finns det en kraft och styrka för att kunna gå igenom detta. Paradoxalt nog finns det en glädje i lidandet. Vi ser när de första kristna fick lida ekonomiskt såg de det som en glädje: "Ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt." (Heb 10:34)
I texten från Matteus säger Jesus att han inte kommit till jorden för att sända fred, utan svärd (Matt 10:34). Någon kanske invänder och frågar hur det går ihop. Är inte Jesus fridsfursten som vi läste igår i Jesaja 9:6, kan han "sända svärd"?
Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla, se Heb 12:14, men alla vill inte, se 2 Tit 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är en konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn. När Jesus själv förklarar vad han menar med svärdet i Matteus 10 citerar han Mika 7:6 där konflikten även når in i familjer och splittrar generationer.
Mika inleder kapitel 7 med en bild på hur svårt det är att hitta någon rättfärdig i Jerusalem på sin tid - det är som att leta efter frukt på träden när hösten är förbi och skörden redan är bärgad. Han fortsätter i vers 3 med att händerna på dem som borde veta bättre är skickliga i att göra det onda. Härskare och domare frågar efter mutor och styr och dömer beroende på vem som betalar mest, den mäktige behöver bara säga vad han önskar, så konspirerar de tillsammans och förvrider sanningen.
Det hebreiska ordet för konspirerar har också betydelsen att tvinna en tråd. Här beskrivs nu hur härskaren, domaren och den mäktige, de inflytelserika i samhället, sammansvärjer sig som en tretvinnad tråd för att få igenom sin vilja på bekostnad av sanningen. Passar inte denna beskrivning för vår tid också?
I ett sådant korrumperat samhälle kommer den som agerar rättfärdigt att sticka ut. Guds ord kommer att krocka med världens värderingar.
Utifrån Jesu egen utläggning av uttrycket ”sända ett svärd” beskriver det inte att han sänder ett fysisk svärd, utan har att göra med att hans ord skiljer som ett svärd, se Heb 4:12. I Uppenbarelseboken kommer Jesus med ”svärd i sin mun” (Upp 19:21) och det sättet en kristen besegrar just svärd är ”uthållighet och tro”, se Upp 13:10.
I dagens texter från Apostlagärningarna läser vi hur Petrus och Johannes arresteras och försöks tystas ner, bara för att de har helat en man som suttit och tiggt vid sköna porten. (Apg 4:18-31).
Här får vi också en inblick i de första troendes böneliv. Även om det var svåra omständigheter börjar bönen med lovprisning! Dock blundar de inte för verkligheten de nämner situationen där yttrandefriheten börjat begränsas (Apg 4:18). Sedan kommer två konkreta böneämnen. Det första är frimodighet, det andra är kraft för helanden, under och tecken.
Ordet för be är det lite mer ovanliga grekiska ordet "deomai" som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet "deo" betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. Och intressant nog ser vi att så är fallet för båda dessa två böneämnen.
Det första böneämnet besvaras direkt efter bönen - de fortsatte att tala Guds ord med frimodighet (Apg 4:31). De gick ut och var vittnen (martys)! Det dröjer dock lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1-11. En nyckel för att få se mer av Guds kraft verkar vara öppenhet och ärlighet i relationerna mellan de troende.
Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter
