Betraktelse: Tro och liv

Vår tro och vårt liv hör oskiljaktigt ihop! Vår tro formar våra beslut, och summan av alla de beslut vi tar blir till sist vårt liv. Utan en tro på framtiden och uppenbarelse om Guds Ord finns det ingen anledning att se framåt, då lever man bara för dagen och släpper sina hämningar, som Ords 29:18 beskriver det. Har man däremot en levande tro på Jesus finns det anledning att verka i den här världen, och tron blir till en praktisk kristendom som genomsyrar allt vi gör!

Ett genomgående tema i alla texter kring den här söndagen är att vi behöver vara ärliga mot oss själva och Gud. Det grekiska ordet som översätts ”hycklare” i NT kommer från grekiskans ”hypokrisis”. Det ordet beskriver en skådespelare som spelar en roll. Vi kan bli väldigt duktiga på att spela en roll, men Gud känner våra hjärtan.

I söndagens psalm utropar David: ”Jag sträcker mina händer mot dig i bön, min själ längtar efter dig som uttorkad jord...” (Ps 143:6). Meningen är inte fullständig, det är en s.k. "aposiopesis". Istället för att beskriva hur uttorkad jord längtar efter vatten vill psalmisten att läsaren ska skapa en inre bild av torr jord som i glödhet värme desperat törstar efter vatten. Istället för att avsluta meningen lämnas rum till läsarens fantasi att lägga till egna ord och då förstärks vad som just sagts.

Nästa ord i versen är det hebreiska ordet ”Sela”. Detta ord som är vanligt i Psalmerna indikerar antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sagts.

Ordet öken kan ibland uppfattas negativt, men i Bibeln står det för något positivt. Öknen är en plats där man möter Gud. Fjärde Mosebok börjar med orden: ”Herren talade till Mose i öknen”. När vi tillåter oss att stanna upp, när vi skalar av allt det där pålagda och vågar vara ärliga inför varandra och Gud kan vi börja höra Guds röst.

I sammanhanget för söndagens text i Lukas 18 berättar Jesus två liknelser om bön. Den andra ingår i söndagens text. Jesus börjar kapitlet med att säga att det är nödvändigt att umgås med Gud för att inte tappa modet. Bön är kommunikation med Gud, utan den kontakten förtorkar vi och dör inombords.

I den första liknelsen, som är kontrast, visar Jesus att om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska inte en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn på en gång!

I den andra liknelsen riktade Jesus sig till dem som var övertygade om att de själva var rättfärdiga, samtidigt som de såg ner på alla andra. Jesus berättar hur två män gick upp till templet för att be. Det var vanligt att rättrogna judar fastade på måndagar och torsdagar, så i sin bön poängterar den självgode farisén hur han följde dessa fastedagar och uppfyllde sina plikter. Han jämförde sig med och tyckte sig vara duktigare än andra. Samtidigt stod skatteindrivaren på avstånd och bad: Gud, var nådefull mot mig, jag är en syndare. Han var den som gick hem rättfärdig den dagen.

Grunden för den kristna tron finns i Rom 3:23: Alla har syndat (missat målet) och saknar (når inte upp till) härligheten från Gud. I nästa vers finns lösningen - Vi blir rättfärdiggjorda utan att ha förtjänat det. Det handlar om nåd, som är Guds kraft och oförtjänta favör. Jesus Kristus har friköpt oss!

Utan den grunden börjar vi lätt jämföra oss med andra för att försöka bli rättfärdiga på egen hand vilket bara leder fel. Så länge vi tycker oss vara bättre än andra, skjuter högmodet i höjden. Det dröjer dock inte länge innan vi blir missmodiga och nedslagna när vi upptäcker att någon är bättre än oss. En jämförande människa blir också väldigt jobbigt att vara omkring, eftersom det enda sättet man kan känna värde är om den hittar fel hos andra.

Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter