Betraktelse: Den Helige Anden

Den Helige Ande kan ibland vara svår att beskriva med ord, men Andens verkningar är desto mer synliga.

I samtalet med Nikodemus liknar Jesus Anden med vinden. Vi kan inte se den, men vi ser hur träden rör sig och påverkas av vinden. Både det hebreiska ordet ”ruach” liksom det grekiska ”pneuma” betyder ande, vind eller andedräkt. Det är Guds Ande som ger liv. I skapelsen blåste Gud andligt liv in i människan och hon vandrade i gemenskap med Gud!

Vatten och törst används i dagens text från Joh 7. Det visar hur Anden är livsnödvändig för det andliga livet, men vi måste ha en törst efter den. Den Helige Ande kommer aldrig över någon som inte vill det.

Att Jesus talade dessa ord just på sista dagen under Sukkot, som också kallas Lövhyddohögtiden, är ingen slump. Under denna högtid fanns en ceremoni där man bar vatten från Siloamdammen till offeraltaret. Det skedde under jubel, glädje och dans. När man hällde upp vatten i bägaren hälldes det inte bara upp till kanten. Bägaren skulle flöda över så att vattnet utgöts och rann över! Vilken underbar bild på den helige Ande!

Sedan templet förstördes år 70 e.Kr har man inte kunnat genomföra denna ritual. Sukkot har firats varje år, men inte själva vattenceremonin. Det har varken funnits någon damm eller något tempel.

År 2004 hittades Siloamdammen i Jerusalem. För några år sedan, hösten 2014, under Sukkot, var första gången på nästan 2000 år som man på nytt firade denna ceremoni. Vatten hämtades från Siloamdammen och hälldes ut på ett temporärt altare i närheten av västra muren.

Paulus skriver att högtiderna är skuggbilder av det som skulle komma (Kol 2:16-17). Det är fantastiskt hur högtiderna hjälper oss att förstå de bilder och uttryck som Jesus använder om den helige Ande!

Att utgjutandet av Anden sker just under Pingst har även kopplingar till högtiderna. Pingst på grekiska är "pentekoste" som betyder femtio, eftersom man firade denna högtid på den femtionde dagen efter påsk. Den judiska högtiden kallas Shavuot eller veckohögtiden. Det är en skördehögtid där man också firar minnet av hur Gud gav Mose sina bud på Sinai berg.

Det är intressant att i texten från 2 Mos 24:16-18 som handlar om detta var Mose fyrtio dagar på berget efter en veckas väntan. Vi kan dra paralleller med dessa tidsangivelser - Jesus var fyrtio dagar med lärjungarna som sedan väntade en vecka i övre rummet.

I Hes 36:26-27 läser vi: Jag ger er ett nytt hjärta (sinne, sinnelag) [en pånyttfödelse] och en ny ande [med nya rätta motiv] inom er. Jag tar (vänder) bort stenhjärtat ur er kropp (ert kött) och ger er ett hjärta av kött. Jag ska fylla er med min egen Ande, och jag ska se till att ni följer mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat) och gör (lever efter) dem.

Det finns en fin koppling mellan dessa händelser och hur Gud uppfyller sina löften om att i det lägga sina bud i våra hjärtan. Tänk att Gud låter en första uppfyllelse av detta löfte ske just på pingstdagen/Shavuot!

Det stora med pingstdagen är att lärjungarna genom Guds Andes utgjutande i deras hjärtan blev frimodiga vittnen och ”skördemän”. Gud skrev sina bud i deras inre istället för på sten. Andens utgjutelse ledde till en frimodig, utåtriktad och uppoffrande tro – helt i linje med Jesu missionsbefallning.

Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter